Vem kan stoppa mig när jag bara rullar fram?

Hörrni, idag hände det grejer!

Jag började jobba igen. Samma jobb, men nytt kontor i museets huvudbyggnad.

Jag började även flytta in i min nya lägenhet… är så rysligt nöjd med den och känner att “det här kommer ju bli skitbra det”<--- bra känsla.

Sist men inte minst då så var jag med ett reportage i den lokala tidningen. Att det skulle bli ett heluppslag misstänkte jag, men att jag skulle pryda förstasidan likt en huvudnyhet hade jag aldrig trott.

Ni kan läsa webvarianten av reportaget här: Larsdotters paradis

Asbest – spara eller bevara?

En fras som alltid dyker upp i mitt huvud när det gäller renovering är “spara eller bevara”. Det är ju inte okänt att man måste göra ställningstaganden för vad som kan bevaras och vad som eventuellt måste stryka på foten. Men mitt huvud har på något sätt gjort om en fras som “förnya eller bevara” till “spara eller bevara”. En gång höll på på fullaste allvar på att skriva den som rubrik i ett blogginlägg på jobbet. Folk skulle väl trott att jag hade börjat tappa greppet!

Sanningen är att i mitt huvud så har det oftast varit endast dessa två alternativ som existerat. Spara eller bevara. Sakta börjar jag dock nu närma mig 2000-talet.

Saker och ting måste ju ha en funktion också, eller hur?
Ett aktuell tankenöt att knäcka är till exempel hur man skall göra med badrummet i farmors gamla hus.
Det har stått plomberat sedan slutet på 1990-talet. Nu är det dags att återställa dess funktion som badrum.

Badrummet är inte inhyst i en källare, som just denna bild kanske kan ge sken av. Nej, år 1950 byggdes denna toalett i ett skrubb på vinden. Väggar och golv putsades med asbestputs. I putsen blandade man i pigment som som gav en marmoreffekt när putsen lades på plats. Att putsen innehåller asbest kom nyligen till mina föräldrars kännedom då min far träffade mannen som putsat badrummet för 60 år sedan! Han har precis fyllt 90 år och verkade fortfarande ha hälsan i behåll trots att han i många år jobbat med detta hälsovådliga material.

Det här med “spara eller bevara” funkar inte riktigt när golvet ser ut på detta vis. Sprickbildningen är omfattande och vattenskadan (om än gammal) är ett faktum. Golvet måste alltså rivas upp.

Hur gör man då med väggarna? Min tanke är att kanske kan dessa bevaras tillsammans med ett nytt golv. Såvida nya rördragningar inte måste göras i väggarna. Då kan hela nuvarande badrumsinteriör säga tack och hej.

Den slutgiltiga frågan är: hur nostalgisk måste man vara för att sköta all sin hygien i ett asbestbadrum som har suspekta utfällningar från väggytorna?

Vad säger ni?

Avsmak och frestelse

Jålåhsåatteh… om mindre än en vecka flyttar jag för tredje gången på ett halvår.

Detta är dock första gången det ska bli riktigt angenämt att flytta. Jag skall bege mig till en lägenhet i ett femtiotalshus. Där ska jag sitta nöjd och smacka med läpparna och vifta med förstahandskontraktet. Snart är våren här på riktigt och jag ser fram emot en sommar i Gävle, det var många år sedan jag upplevde en sådan senast.

En bieffekt med att flytta är att man inser hur mycket saker man faktiskt äger. Att bokstavligen bära runt på sina ägodelar vid en flytt är ett oangenämt bagage. Jag har nu drabbats av lite avsmak för konsumtion över huvud taget och jag överväger mycket noga varje sak jag köper. Dock kan jag inte säga att jag inte frestas ibland.

I veckan motstod jag att köpa detta:

Det tar sig sa mordbrännar’n?

Lyxen över att göra mindre viktiga saker.

När man är arbetslös så är den största lyxen att man har tid att slösa så som man önskade att man hade pengar att bränna. Men tid är pengar, vilket gjort att detta varit en rik dag.

Jag har till exempel haft lyxen att skita ner bilen genom att sladda runt på skitiga skogsbilvägar.
Jag har ju givetvis tid att tvätta den imorgon (=löx!).

Då schemat inte varit pressad hade jag tid att öva på min ond i skogen/black metal-pose.

Lyxen över att klä sig i begagnad Helly Hansen-kopia samtidigt som man imiterar ZZ-Top är obetalbar.

Vad var målet med min skogsutflykt då? Hälsa på far och bror som var ute och tog ner lite tallar.

Tillsammans satte vi oss på en stock och åt tårtan jag hade med mig.

Nu är jag sockerstinn och känner att jag haft spenderarbrallan på tack vare att tiden jag investerat i denna dag har varit kvalitetstid! K-tjing!