Jag tror på så mycket. Man skulle kunna säga att det är en av mina tydliga egenskaper, att jag tror så starkt. Dock har min tro inte något med religion att göra. Jag tror istället starkt på mina egna värderingar. Ibland är det ett helvete, då jag önskar att jag bara kunde låta bli att bry mig. Det blir nämligen jobbigt när man börjar ge sig in på att analysera andra människors beteende, utan att bli helt klok. Jag drivs nämligen ständigt av ett starkt begär att förstå, fatta, veta hur saker och människor funkar.
En gång på gymnasiet, på samhällskunskapen så pratade vi om just tro. Jag minns att den mest vänsterextrema killen i klassen raljerade på om att det var meningslöst att tro på gud och att religion förstörde världen. För första gången öppnade jag munnen och opponerade att alla måste ju faktiskt tro på någonting. "Nä-ä, jag tror inte på någonting!”, protesterade han då. Detta tänker jag faktiskt på ganska ofta än idag, att tro är så mycket mer än religion. Den där killen hade ju till exempel sin tro i sin politiska övertygelse.
För er som orkar läsa så bjuder jag på en klippt variant av debattartikeln jag skrev på kursen för ett tag sedan. Den speglar delvis min tro, även om jag inte är så mycket miljönisse som jag är samhällskritiker.
“Inredningshysteri och sökandet efter den egna identiteten har gjort att vi konsumerar allt mer. Köpdjävulen har fått oss att glömma att våra naturresurser inte är oändliga. Jag efterlyser ett kritiskt tänkande kring varför vi konsumerar.
Världsnaturfonden rapporterade för fyra år sedan i en deprimerande rapport att 1987 var året då vi överskred våra naturresurser för första gången. Jorden hann med andra ord inte längre med att förnya sina tillgångar i takt med vår ökande konsumtion. 23 år senare lever vi 30 % över jordens tillgångar. En direkt konsekvens av detta har bland annat varit att under de senaste trettio åren har våra ryggradsdjurarter minskat med 40 procent, räknat i antal individer. Polarisarna smälter av den globala uppvärmningen och naturkatastroferna verkar drabba oss med allt tätare mellanrum. Men hur mossigt känns ändå inte detta, när vi sitter i vår nyinköpta soffa och kollar på Idol på vår 42 tums platt-tv? Miljöproblem, överkonsumtion, råvaruresurser och global uppvärmning är ord vi helst associerar till landet Långtbortistan. Det finns trots allt inte så många lättolkade signaler kring miljöproblemet som möter oss i vardagen, vilket gör det lätt att ignorera. Vi inser inte vilken stor roll vi spelar i spelet genom vår lyxkonsumtion. Vi har stoppat huvudet i sanden och fokuserar på nuet.
Vad är det som får oss att konsumera? Dels vill jag säga att vi låter oss luras av industrin. Att vara kritisk till informationen vi får via tv-reklam är inte alls särskilt svårt. Ingen vill påstå att de har förtroende för dollargrinen vi ser i tv-shop. Men när vi bläddrar i en branschtidning och läser om tryckimpregnerat virke som har garanterad 20-årig hållbarhet så är det lätt att vi blir imponerade. Vad vi inte tänker på är alla gifter som pressats in i trät, och hur de påverkar oss direkt och indirekt. Inte heller tänker vi på att virke av bra kvalitet kan hålla minst fem gånger så länge. Varför upplyser då ingen i branschen oss om detta faktum? Jo, givetvis de är smartare än så. Investeringar i kvalitetsmaterial lönar sig nämligen för endast en part: kunden! Det är inte vi som tjänar på att köpa en billig tröja på H&M. För stunden var tröjan billig, men i ett längre perspektiv tjänade du ingenting på köpet i förhållande till hur länge den behöll sin formfasthet och färg. Fem myror kostar mer än fyra elefanter.
Ett annat problem är statuskonsumtionen. Vi självförverkligar oss själva genom tingen vi äger. Att kläderna gör stilen har länge varit ett känt faktum, men att hemmet i allra högsta grad blivit vår borg är något som syns allt mer tydligt. Vi har blivit renoveringshysteriska. Det räcker inte med att det platsbyggda funkisköket hållit i 60 år utan att påvisa något större slitage. Om det inte faller ägaren i smaken så kasseras det nämligen för att ge plats åt ett IKEA-kök av spröda spånskivor. Givetvis spelar det ingen roll att kvaliteten på ett kök av denna sort är avsevärt mycket sämre. Huvudsaken är nämligen att det håller lika länge som ägaren känner nyhetens behag. Ju snabbare köket blir slitet desto större ursäkt har vi dessutom att byta ut det. På detta vis förnyar vi ständigt vår inredning. Det vackra ligger i att vara uppdaterad snarare än investerad.
Jag kan inte motsäga det faktum att förnya är detsamma som att förbättra. En uppdatering är sällan en nedgradering. Sökandet efter något bättre ligger i vår natur, tack och lov. Om så inte vore fallet hur skulle då någon utveckling ske? Vi vill inte vara några konservativa stackare som står och stampar på ett och samma ställe. Vi vill framåt, ut, upp! Vad jag vill pålysa är dock att i vår strävan att bli bättre har vi blivit förblindade. Vi har likt oaktsamma hundar bitit i handen som göder oss. Att handla ekologiskt är endast att bota symptomen. Vad vi behöver göra är att handla mindre. Jag vill uppmana allmänheten att göra en materiell och själslig inventering. På vilket sätt smeker dina saker dig medhårs? Det är dags att inse att tingen vi omger oss med inte på ett inre plan definierar vem vi är. Däremot använder vi dem att bygga upp vår borg med. Bakom våra murar sitter vi tryggt, då vi utåt kan visa upp vår materiella identitet istället för att blotta oss själva. Vem är du utan dina saker? Frågan är skrämmande, men behöver ställas. Om fler visste svaret på denna fråga kanske vi sakta kunde dra tillbaka klockan till 1987 och sluta leva över våra tillgångar. Bakåtsträvan kan faktiskt leda till utveckling.”
Lade ner väldigt mycket arbete på att tidbestämma varje klänning. Men lärde mig så himla mycket på kuppen.
En hörna har tagit färdig form. Mina klänningar blev väldigt uppskattade av både damer och herrar. De blev helt klart nostalgiska och en del undrade om jag ville ha gamla symönster som de hade låg hemma och skrotade. Yes please!
